Tappat tempo.

Efter att Thomas lämnade sommaren för det kylslagna norden så har tempot på skrivandet sannerligen avtagit. Det faktum att den enda adaptern är oduglig har också bidragit då 12 voltsuttaget behövts för laddning av telefoner och kyl. Planen är att skriva några inlägg när även jag nåtts av arma moder Sveas isande omfamning.

Kortfattat kan redan nu sägas att det kommer bli en berättelse om oerhört kämpigt fiske, gammal tippet, underbara möten, storslagen natur och ett och annat tips till den som avser att bege sig till detta märkliga land.

Christchurch - There and back again.

Resan började med idel motgångar. Förkylning, missade flygplan och försvunnet bagage. Förkylningen är mitt problem, övriga Thomas. Direkt efter landning i Christchurch blev det en vända i tullen med komplett uppackning av samtliga väskor. Tog mig en timme drygt men tulltjänstemannen var mycket trevlig och hade dessutom sett matchen mot Italien, som jag missade på grund av flygningen, så fick ett fullt matchreferat och dessutom behålla snuset. Gott så.

När Thomas landat, tolv timmar efter utsatt tid, var det en man utan bagage. Istället för att sitta och ruttna i staden bestämde vi oss för att åka en timme upp i bergen för att få lite luft, "I want to see mountains Gandalf", och ta några kast.

IMG_3260K copy.jpg

Första bäcken vi fiskade i var ganska snabbt strömmande men den stora lampan gav oss bra ledljus i jakten på regnbågarna. Vi spottade snabbt två fiskar, varav en större. Inför resan hade otaliga timmar spenderats dagdrömmande om kommande vatten och karatehugg. Synen av en bättre fisk som aningslöst och lojt byter position för att inhalera den driftande nymfen, fluglinan som fräser i vattenytan när mothugget sitter. Som så många gånger förr visade det sig att verkligheten är mer förrädisk men samtidigt mer spännande. Taggbuskar, fisk som skräms av minsta plopp i ytan.

IMG_3263K copy.jpg

Surt att säga men resan startade med blankt, noll, inget. Fantastisk miljö och, den här är till dig Emil, vi hade i alla fall tur med vädret! Jag väljer att rationalisera: hade vi inte varit tvungna att åka tillbaka till Christchurch för att jaga den förlorade väskan hade det blivit en fin regnbåge den första dagen. Nu är vi på flygplatsen och Thomas kommer förhoppningsvis snart ut till mig, som väntar i bilen, med ett stort leende och en väska fylld med vadare, kängor, polariserande brillor mm. Sen börjar resan.

IMG_3265K copy.jpg
 

"..bästa dagen i mitt liv.." - Citat när årliga fiskehelgen summerades.

Uppladdning

2016 års fiskehelg ställdes in då Emil inte kom loss från jobb och andra förpliktelser. Allt krut skulle därför läggas på vårfiske efter havsöring. Att få ihop livspusslet blir svårare och svårare för varje år som går. Ungar, jobb och fruar är numera faktorer som måste beaktas vid planeringen - inte för en troutbum som flytt verkligheten för pallkanter och leopardbottnar - men för de andra gubbarna i gänget. För nog är gubbar, och gubbhelg, numera mer passande beteckning på det som tidigare kallades grabbhelg. En helg spikades, trots ovan nämnda koner som rundades, till slutet av mars.

 

Av de tre gubbar som skulle ansluta till Kalkatraz hade ingen tidigare ens haft en öring på kroken, än mindre någon i håven. Förväntningarna var minst sagt höga och min planering och förberedelse var därefter. All mat köptes in och förbereddes, timmarna framför olika kartor och sjökort avverkades och potentiella hotspots provfiskades varsamt. Bara någon dag innan ankomst klippte en knallblank 3 kilospjäs mitt nya inlinebete. Varsamt krokades den av och återsattes med en tyst bön om att den skulle stanna kvar i närheten några dagar till. Doffe och tompa anslöt med sena båten på fredagkvällen och efter lite rådd med utrustningen njöt jag av att se mina extrasängar belagda för typ första gången under det knappa år jag haft lägenheten.

 

Dag 1

Lördagen bjöd på nordvästliga vindar och färden bar därför av norrut mot en vik med pålandsvind. På vägen plockade vi Onkel vid flygplatsen och truppen var komplett. Under resan norrut gick jag igenom förutsättningarna, underströk vikten av vevstopp och förklarade också att det gäller att hålla tungan rätt i munnen när man vadar längs den gotländska kusten. För att exemplifiera det senare berättade jag en anekdot från hösten innan om hur jag plötsligt fann mig hundsimmandes medan vadarna snabbt fylldes med höstkallt bräckvatten.

 

Väl framme fann jag till min förtjusning och förvåning att viken, som jag inte fiskat sedan jag sprang på Kärki och Eejken några månader tidigare, gapade tom på andra fiskare trots optimala förhållanden. Det ginklara vattnet i kombination med den allt högre stående vårsolen kräver lite vind som vispar upp vattnet och ger ett tak för fisken att känna sig trygg under. Vardagskläderna byttes ut mot vadare och snuttompa, som är mer MÖP (Militärt Överintresserad Person) än fiskare, konstaterade, inte utan förtjusning, att det var en fiffig civil stridsväst som jag krängde på mig.

Onkel Emil var, föga förvånande, mest taggad och sprang ner och tog en plats längst in i viken. De andra gubbarna fortsatte längre ut och spred ut sig med 100 meters mellanrum. Själv tog jag flanken längst ut. Efter inte mer en 20 minuter hade jag min första följare. 10 minuter efter det var nummer två, en lite mindre, där och nosade. Jag njöt och tänkte att idag kommer minst en av mina vänner få sin jungfrusil med silver. Jag tänkte just börja vada in för att ge min plats till någon av de andra när jag ser att det är action längre in i viken. Både Doffe och tompa joggar inåt i viken och jag ser hur Onkel rör sig in mot land. Då jag inte vill missa tillfället då min kamrat landar sin första öring vadar jag stressat in mot land och påbörjar den några hundra meter långa joggingturen åt det hållet. När jag svettig närmar mig Onkel inser jag att han inte har någon fisk i håven - det är snarare så att han har lekt att han är en fisk. I sin iver gjorde han samma tabbe som undertecknad gjort på nästan samma ställe några månader tidigare. Hundsim. Jag drog hem efter min simtur men Onkel är inte den som viker ned sig i första taget. Trots att vattnet inte var varmare än 5 grader bet han ihop och fiskade på. Det tog dock inte lång tid innan situationen blev ohållbar och vi bröt för lite lunch. Efter en pastasallad serverad från en plastkasse bytte Onkel till sina torra jeans under vadarna och ville ge det ett försök till.

 

 Jag och Doffe gick ut till platsen där jag hade haft kontakt och det tog inte lång tid innan vi såg Onkel joggandes på stranden och tompa hade redan tappat fokus och bestämt sig för att bestiga en gotländsk klint snarare än att fiska. Fiskehelgen hade redan efter ett par timmar förvandlats till scoutläger snarare än något annat

Även fast det kändes lite skamfullt att fiska på med Onkel joggandes på stranden så gav vi det lite mer tid - tur var väl det. Doffe skrek till och efter en kort drillning stod han där, med det eviga havet bakom sig, frustande av adrenalin och med sitt livs första havsöring i håven. Lyckoskriket ekade över viken. Dagen var räddad och succén ett faktum.

Vi bröt kort därefter och körde söderut. Vi stannade till vid lummelunda och drog några kast. Onkel, som givit upp fisket för dagen, plockade en famn av årets första späda ramslök och munnen sprack upp i ett nöjt kockleende när han förklarade vad det skulle kosta honom att köpa in samma mängd till saluhallen. En brasa tändes och solen gick ned i havet medan dagen summerades.

Dag 2

Vinden skulle vrida mot söder och vädergudarna i Norrköping lovade perfekta sydvästliga vindar - exakt samma som jag hade haft vid det lyckade provfisket någon dag tidigare. Det kändes därför som en no brainer när vi hoppade in i bilen och påbörjade en ganska lång färd söderut. Väl framme var humören på topp och vi började fiska av den planerade sträckan. Jag gick in stenhårt i min roll som guide och självutnämnd expert och förklarade hur det skulle fiskas och var det skulle fiskas. Hoppet var givetvis att min vän på 3 kilogram skulle hört min bön, stå kvar på samma fläck, och nu villigt nypa Onkel eller tompas drag. Men icke. Efter ett par timmars fiske började humöret tryta och hoppet tyna. Alternativen stod mellan att testa platser nere på sudret som jag aldrig fiskat eller bränna upp till viken från dagen innan där vi visste att det fanns fisk. Onkel som verkligen verkligen verkligen ville ha sitt livs första öring tog kommandot och vi satte kosan mot fiskviken-från-igår.

 

Vi hade en lång resa framför oss och gänget satt och såsade när Onkels telefon ringde. Den som ringde var ingen mindre än den gode Dogge från Söders sportfiske som ville se hur det gick för oss. Onkel beklagade sig och Dogge bad om att få mig på tråden. Han, som själv var ute på fisketur, frågade snabbt om vindhastighet och riktning och gav sedan några snabba instruktioner om åt vilket håll ratten skulle vridas. Vi bestämde oss för att ge upp låtsasexperten och lägga vår framtid i denne erkänt skicklige fiskares händer. Max passerades hoppet var pånyttfött i bilen. Stämningen sjönk lite när vi, efter en ännu längre biltur, kom fram till den utpekade platsen på norra Gotland. Vi hade lagt så mycket tid på att åka bil att det nu bara fanns en plats att fiska på och två möjliga utgångar - succé eller totalflopp - och det här stället såg allt annat än hett ut. Botten såg förvisso magisk ut men vinden blåste nästan ur viken och vattnet var kristallklart.

 

Vi hoppade ur, morskade till oss och började fiska. Onkel och tompa fiskade nära bilen men i bästa gräset-är-grönare-på-andra-sidan-anda gick jag länge in i viken i sällskap av Doffe. Efter inte många minuters fiskande hade Doffe fast fisk. Nu skulle jag, som hade min fiffiga civila stridsväst med alla möjliga attiraljer, äntligen få briljera och leka lite guide. Jag voggade (vad-joggade) och hjälpte till med håvning, avkrokning och fotografering. En nöjd Doffe släpper tillbaka sitt livs andra öring.

 

Inne på land kommer en fiskkåt kock löpandes - ett potentiellt rally vill man ju inte missa. Onkel voggade ut i vattnet i rasande tempo och lade första kastet i farten. Efter honom kom tompa i makligare takt. Doffe och jag fortsatte vada längre in i viken för att ge plats åt de andra. Efter några minuter skriker Onkel till "JAAAAAAA".. och jag börjar vogga åt hans håll för att kunna hjälpa till med landningen. Innan han hunnit avsluta sitt "JAAAA.." övergår det till "...AAAAHELVETEEEE". Jag hinner knappt reflektera över vad som hänt, men jag ser Onkel kasta ut på nytt, när Doffe skriker till längre in i viken. Dags för vogg. Doffe landar sin tredje och även den krokas av och fotograferas. Jag hinner inte ens lägga ner kameran i sjösäcken igen innan Onkel skriker till igen. Nu börjar jag bli lite svettig men jag voggar dit så fort jag kan. Precis innan jag är framme ser jag hur linan slackar till och spöt rätas ut. Fuck. Emil får något mörkt i blicken men samtidigt skriker Doffe "fiiisk". Pust. Voggar dit och upprepar samma procedur en gång till och tänker att nu kanske även jag ska hinna fiska lite. Men icke.

 

Två kast och sen skriks det från den yttre delen av viken igen. Denna gång är det dock tompa som står med böjt spö. Efter en ännu längre voggingtur når jag honom och även tompa har fått en dos av jungfrusilver. Tompa, som är den minst vane fiskaren av oss fyra, tycker att det räcker med att lägga till en cool posé och låta fisken ligga i håven. Denna rädsla, för att hålla i en fisk, från den annars så tuffe snuten får oss alla att utbrista i ett gott skratt. Tompa gaskar upp sig och resultatet ser ni nedan.

Onkel skriker till igen och den här gången är det en bättre fisk på kroken - måtte han bara lyckas landa den.. F%#€%&"/"!"€... Även den fick simma vidare.. Jag ställer mig jämte Onkel och får iväg några kast innan jag märker att något händer precis bredvid mig. Onkel står tyst och sammanbiten men visst fan böjer sig spöt. Först när fisken ligger i håven kommer glädjeskriket som han hållit inom sig medan han drillade. Ett nytt, om möjligt ännu högre skrik, ekar över en ny vik.

När fisken simmat tillbaka hinner jag äntligen reflektera över det som hänt. Under normala förhållanden hade jag varit sjukt stressad när alla andra fått fisk, till och med snuten, men jag bommar. Detta var dock inte normala förhållanden och inte heller en normal dag. I mina bästa vänners sällskap, i en magisk miljö, har jag fått dela deras upplevelse av sina livs första silvertorpeder. Jag känner ingen stress - jag känner frid och lugn.

 

Men som sagt - det här var ingen vanlig dag. Lugnet bryts snabbt då Doffe återigen fått fisk. Jag bekymrar mig inte om att vogga dit utan kastar på. Ett pet även på mitt drag och sen suger det till. Yes. Nu har alla fått varsin.

 

Onkel skriker till igen och då han redan fått en förstår jag inte riktigt vad han brusar upp sig för. När jag ser hans spötopp fattar jag dock snabbt vad det handlar om. Synen framför mig påminner mest om någon big game-fiskefilm och jag kan lätt visualisera en sele på Onkel och en hoppande tonfisk längst ut på linan. Fisken kör med honom och det är tydligt att det här är en bra pjäs. Efter en drill och upprepade försök att landa fisken kör jag ner hela armen under vattnet och nu är det jag som fyller viken av ekande skrik. Onkel kommer framstapplande för att titta ner i håven och se vad det är för magiskt sjöodjur som kört så hårt med honom. Hans skrik flätar in sig i mitt och vi är som 10 år gamla. Vilken fisk. 3.34 kg, 68.5 cm och i perfekt kondition.

Jag tar nästan aldrig upp havsöring. Framförallt inte vild fisk. Det har aldrig hänt och kommer nog aldrig hända igen. Den här gången blev det ett undantag.

 

Efter ytterligare några fiskar dog det av. På en och en halv timmes fiske landades 11 havsöringar. Helt overkligt. Vi enades snabbt om att, vid tillfälle, bjuda Dogge på en öl eller tre. Hatten av.

 

Onkel behandlade sin vackra fångst med en kärlek och respekt som bara den som fått förmånen att ha tampats med fisken, på liv och död, någon timme tidigare kan göra. Lägg därtill till hans yrkeskunnande efter många år som fiskkock och lite färsk gotländsk handplockad ramslök och på bordet har du avslutningen på vår helg. En perfekt tillagad perfekt fisk med ramslökshollandaise och primörer.

Efter första tuggan kom orden, ur Onkels mun, som fått ge namn till det här inlägget "det här kan ha varit den bästa dagen i mitt liv..". Möjligtvis kom den någon brasklapp om "..förutom när barnen föddes.." efter men det är inget jag hörde och det spelar ingen roll. Det var sannerligen en magisk helg som kommer bli svår att slå. Jag skiter ärligt talat i om nästa års helg, eller något av de kommande årens fiskehelger, slår denna vad gäller fisket. Nu har vi haft en helg med bra fiske så framöver bryr jag mig bara om en sak - att vi ser till att det blir av.