1-2-3, snus, berg och dalar.
Att fiska är ett märkligt sätt att fördriva tid. Det kan leda till skakiga adrenalinstinna händer och fulländad lycka, men även till ett spö som kastas i vattnet när frustrationen som sköljer över en när fisken går förlorad besegrar förnuftet. Den kanske största behållningen är ändå att fisket tar en till makalösa platser. Dessa platser hade antagligen bara passerats om inte ryktet om att en drömfisk väntade, efter ett antal krokiga och skumpiga svängar på avtagsvägar, på oklara vägar nått en. Liksom många andra goda ting i livet kan fisket delas in i tre moment 1) att finna fisken, 2) att lura den så att den surplar i sig flugan som presenteras och 3) att lyckas lirka ned fisken i håven. Trots att jag fiskat en del tidigare och tämligen snabbt trodde mig kunna fokusera på 3) har den här resan visat sig bli en resa tillbaka till fiskets två föregående moment. Förhoppningsvis har den erfarenhet som tidigare förvärvats kortat de två första stegen. Ändå har det det varit en resa från början till slut. 1-2-3.
Efter stort bryderi och många kilometer, där stekpannan (solen) obönhörligt grillade oss, lyckades vi förstå grundläggande koncept om var öringen huserar. Vi begav oss bort från civilisationen och ut bland fällor och snår till en förtrollad värld där stora mörka skuggor gled runt nere i det turkosa vattnet. Moment 1 var således avklarat.
Öringarna här har goda förutsättningar för att växa sig stora. Långa somrar med gott om insekter bidrar såklart, men öringen blir inte så orimligt stor som de som sam runt våra fötter utan en stor portion list. Många flugor presenterades, på alla tänkbara och otänkbara sätt, men fiskarnas intresse var minst sagt svalt. Inte ens det tjeckiska par som vi stötte på, som i många år vandrat och fiskat vildmarken runt oss, lyckades lura någon av de stora. Några små fanns inte ens att testa ens lycka på.
Kvällen bjöd på "evening rise" och fiskar som för några timmar bytte försiktighet mot girighet. Äntligen föll den andra pusselbiten på plats och den bruna dagsländan sögs in av en öring som utan tvekan är den största som jag krokat i rinnande vatten. Att "landa" fisken, alltså att fånga den i håven, är något som inte brukar vålla särdeles mycket bekymmer i Sverige. Vattnet är ofta grumligt och av den anledningen kan en tafs (linan längst ut, närmast flugan) vars brottstyrka svarar mot fiskens vikt användas. Det som vanligtvis är enkelt visade sig helt plötsligt oerhört svårt. En fisk som utan tvekan vägde närmare 3 kg, och som gjorde sig än tyngre genom att lägga sig på tvären i strömmen, skulle bogseras med hjälp av en linspets som inte ens var förmögen att bära fisken som dödvikt. Efter en stunds dansande bestämde sig öringen för att tacka för sig genom att snabbt knycka på huvudet två gånger. Samma procedur upprepades några minuter senare av en fisk som var den förstes överman med närmare kilot. Denna gång tog det inte mer än sekunder innan linan brast, vilket gav upphov till en känsla i spöt som närmast kan liknas vid ett klick. Trots att jag var väl förberedd mentalt efter det första nederlaget var jag chanslös. Fisken var för stor och linan alltför tunn. Samtidigt hade det varit görligt, med bättre teknik och mjukare följsammare hand. Spöt kastades i vattnet, magen mullrade efter att såväl lunch och middag hoppats över i jaktens dimma.
Resan till paradiset var slut för den här gången och vi var tvungna att åka på nya äventyr. 1 och 2 föreföll vara närmare än lösning, även om förutsättningarna ändras från dag till dag, men 3, att landa en fisk återstod. Även moment tre skulle sedermera falla på plats men den historien får vänta till nästa inlägg.
Vi begav oss vidare för att undersöka ytterligare en av alla de fantastiska miljöer som den varierande geografin på sydön erbjuder. Sadeln mellan bergen på bilden bestegs och från toppen är bilden på Kean som inleder inlägget tagen.
För den snusare som planerar att resa till det här landet kan jag meddela följande: Poste restante finns i alla de större städerna och många av de mindre hålorna. Själv har jag beställt 4 dosor per paket och det jag hittills hämtat ut kom fram utan problem. En lysande tjänst som erbjuds och som är gratis förutsatt att paketet inte lämnas oupphämtat för länge. Jag återkommer i ett senare inlägg med mer tips och trix som snappats upp längs vägen.
Nu sitter jag utanför en tvättomat i Christchurch och väntar på de efterlängtade kläderna som snart är klara. Framförallt rena strumpor ska bli en ren fröjd att få trä över foten. Thomas lämnar mig snart för det kylslagna norden. Kommer bli ensamt men nu blir det fullt fokus på fiske, möjligtvis en dags surf om jag hittar en lämplig plats där bräda och våtdräkt kan hyras.
På återläsning.
Sista dagen så gör det bara!